Eke socken – axplock ur mina efterforskningar

Figurer och bilder kommer att adderas så småningom

• Kort beskrivning av Eke socken
• Kort beskrivning av Eke och dess gårdar
• Ödegårdar i Eke
• Kyrkan

---

Responsible for this information is:
Torgny Andersson
Tel 0498 481036 (Sweden)
Tel +46-498-481036 (International)

Web pages maintained by jan.jonsson@mbox201.swipnet.se

Last updated 1996-08-13

KORTKORT BESKRIVNING AV EKE SOCKEN

Eke är en relativt liten socken. Antalet innevånare har de senaste åren pendlat kring hundratalet personer. Det räcker alltså med att en familj flyttar till eller från socknen för att statistiken skall förändras markant.

I Eke har människor bott sedan stenåldern. Här finns också minst 12 stora stenrösen som brukar hänföras till bronsåldern. På 5-metersnivån ligger en fornborg vilken kallas ”Gudings slott” och som torde vara ca 2000 år gammal.

Torgny Andersson, vilken driver ett projekt med sökning efter forntida och medeltida boplatser i socknen, har med hjälp av bl.a. fosfatkartering, arkivstudier och sökning med metalldetektor lokaliserat ett stort antal forntida boplatser varav mer än tio vikingatida och minst tio medeltida gårdar vilka sedan länge är försvunna. Som exempel på fyndrikedomen kan nämnas att Torgny Andersson med metalldetektor, inom ett boplatsområde på ca tre tunnland, inmätt och upptagit ca 35 silvermynt, mer än 300 bronsföremål förutom mängder av järn och diverse andra föremål.

Det har funnits ca 25 till 30 ”kämpgravshus” (bebyggelse från ca 100 f.Kr till 550 e.Kr.) fördelade på minst elva gårdar i Eke men de flesta är nu bortodlade och det återstår sex och en halv av dessa järnåldershusgrunder.

Eke kyrka, som är byggd på 1200-talet, har bl.a. en dopfunt från 1100-talet av stenmästaren Sigraf, en stor målningssvit av den så kallade Passionsmästaren från 1400-talet och en vacker madonnabild, med orginalfärg, från början av 1500-talet. Vid en större restaurering 1916 hittades ett stort antal plankor och virke vilka tillhört en tidigare stavkyrka.

I socknen har Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) en kurs- och ungdomsgård viken flitigt används av både tillresande och närboende. Det finns även ett baptistkapell i socknen där fortfarande söndagsskola hålles. Söndagsskolan har 1995 18 elever och 3 lärare. Eke Baptistförsamling, vilken nu uppgått i Södra Gotlands Baptistförsamling, bildades 1904 och kapellet byggdes 1906.

Hembygdsföreningen har fler medlemmar (ca 135) än antalet sockenbor, och runt tio procent av sockenborna brukar vara med i de studiecirklar som föreningen har vintertid. De senaste två vintrarna har cirkeln inventerat och skrivit av äldre gårdshandlingar, från främst 1700- och 1800-talen. Det har blivit en pärm med ca 200 datorskrivna sidor.

Föreningen äger bl.a. gamla Klockaregården och den gamla skolladugården där ett mindre hembygdsmuseum har inrättats. Samlingarna, vilka omfattar ca 650 nummer består mest av äldre bruksföremål. Bland ovanliga saker kan nämnas ett luminarium (oljelampa från katolska tiden) och en cigarrpress från cigarrfabriken i Stånga. Hembygdsföreningen har också återuppfört en stolpkvarn eftersom de under 1930-talet minst 13 kvarnarna i socknen alla hade skattat åt förgängelsen. Föreningen har också restaurerat ett sojde som nu återigen används varje sommar.

I Eke lilla socken finns två gårdar vilka är förklarade som byggnadsminnen. Det är Petsarve gamla gård där bostadshuset har tak av sandstensflis och ladugården har agtak. Gården har ägts av föreningen Gotlands Fornvänner men såldes 1996 till en privatperson. Den andra gården är By som bl.a. har uppmärksammats av både tidningar och TV. Stockholmsläkaren Carl Dahlborn äger i dag By gård vilken tidigare gick i samma släkts ägo i mer än tio generationer. Från omkring 1740-talet fick gården en hög status och på 1800-talet utgick bl.a. två riksdagsmän från gården.

Mycket från By finns dokumenterat i den bondedagbok som fördes under åren 1748 till 1891, av minst fyra generationer bönder. Bönderna har t.ex. beskrivet när ryssarna intog Gotland 1808, gjort anteckningar om Gustav III död 1792, gjort en sammanfattning om den svåra stormen mellan den 14 och 15 september 1758 då minst 19 man från trakten blev borta.

Bonden skriver senare på hösten om den stora uppståndelsen i socknen då fyra man, vilka sörjts som drunknade, återvänder efter 10 veckor. De hade i rykande orkan tagit sig tvärs över Östersjön och kommit till ”Rigostad” (Riga i Lettland). I dagboken finns alla typer av anteckningar. En mindre vanlig sak är då trakten invaderades av ekorrar 1790. Ekorrarna åt upp all frukt trängde in överallt i husen och drunknade i mängd i alla brunnar.

Jordbruket har alltid varit den mest betydande näringen i socknen även om husbehovsfisket, särskilt vid felslagna skördar, har haft stor betydelse. Under strömmingsperioderna har ”Djaukrok” fiskeläge varit relativt betydande. Under en tid på 1700-talet var t.ex. bonden på By gård, Jesper Jacobsson, Hamnfogde vid fiskeläget.

Förutom basnäringarna har det också funnits en del hantverkare i socknen. I dag finns både smedja och snickeri, två hantverk som har långa traditioner i socknen.

Eke den 14 maj 1995

…………………………………………….

Torgny Andersson tel 481036

Kompletterad 1996-08-05

---

Last updated 1996-08-13

KORT BESKRIVNING AV EKE SOCKEN

Eke hör till de mindre socknarna på Gotland. (se fig 1)

Ytan är 18,67 km 2 . Som ofta, här på ön, ligger ett obygdsområde med skog eller steril mark närmast kusten. Bebyggelsen med den odlade marken ligger relativt långt från stranden vilket här innebär ca 2 – 4 km.

Parallellt med stranden i sydväst – nordostlig riktning genom socknen går litorina- och ancylusvallarna. Deras nivå över havet är ca 15 resp. ca 21m. De kvartära lagren utgöres i första hand av moränmärgel. De båda strandvallarna innehåller dock till stor del grus och sand. Berggrunden består i huvudsak av Ekemärgelsten med mindre inslag av Burgsvikssandsten.

Socknen är, av de båda strandvallarna (litorina och ancylus), uppdelad i tre zoner (se fig 2). Området under litorinavallens nivå omfattar ca halva socknens yta och består till ca 95% av skogs- och alvarmark. Mellanområdet inklusive de båda vallarna vilket omfattar ca 1/4 av socknens yta, består till ca 90% av åker och betesmark. Här låg före laga skiftet 1871-78 nio av socknens tio gårdar. Fyra av gårdarna låg på litorinavallen och tre stycken plus kyrkan låg på ancylusvallen. Två gårdar låg mellan vallarna. Zonen ovanför ancylushavets högsta nivå omfattar den återstående 1/4-delen av socknens yta och utgöres till ca 70% av åker och äng. Före skiftet låg i denna zon endast en gård.

Fornlämningar

Enligt 1978 års fornminnesinventering finns det 388 fasta fornlämningar i socknen. Dessa är fördelande på 145 littra. Från stenåldern finns endast lösfynd. Dessa lösfynd, tillsammans med en utförd fosfatkartering vilken gav höga värden över ett stort område (vid Petsarve) indikerar en bosättning från mellanneolitisk tid. Från bronsåldern finns 12 st stora stenrösen samt skärvstenshögar m m. Dessa tyder på en relativt omfattande bosättning i bygden. De flesta, i 1978 års inventering, upptagna fornlämningarna härrör från järnålder – vikingatid.

Ett antal flatmarksgravar vilka har funnits på – och intill ancylusvallen har givit mycket rika fynd från vendeltid – vikingatid.

Kända fornlämningar och gjorda gravfynd tyder på att Eke socken var en rik bygd under vendeltid – vikingatid.

Äldre bebyggelse

Från den äldsta tiden, stenålder – bronsålder har vi inga säkra spår av bebyggelse inom socknen (se dock föregående stycke – fornlämningar). Från tiden 1 – 550 e. Kr. finns det kvar ett antal stengrunder, så kallade kämpgravar. Kvarvarande rester av stensträngar från denna tid indikerar dock att det har funnits ca 10 gårdar inom socknen. Det vill säga lika många som omkring år 1700.

Från vendeltid – vikingatid (ca 550 – ca 1050 e Kr.) saknades på marken synliga spår av bebyggelse. Vid utförda fosfatkarteringar och därefter gjorda undersökningar med metalldetektor (tillhör ett projekt vilket syftar till att lokalisera och datera förhistoriska och medeltida boplatser i Eke socken) har dock mer än 30 boplatslägen lokaliserats inom socknen. Den största av dessa boplatser har givit mycket rika fynd. Bland annat har ca 35 vikingatida silvermynt och mer än 300 föremål av brons tillvaratagits.

Den fyndrika boplatsen enligt ovan har också lämnat fynd från medeltiden. Från medeltiden torde dock socknens bebyggelse i stort ha legat på samma platster som gårdarna låg enligt 1703 års skattläggningskarta (jämför fig 2).

På 1703 års skattläggningskarta redovisas socknens 10 gårdar vilka var/är Alveskogs, By, Bölske, Gudings, Hallvide, Herrvide, Härdarve, Nygårds, Petsarve och Smiss. Dessutom redovisas Eke Annex (tillhör kyrkan) och en tidigare gård, Lillegårds, vilken inköptes av Petsarve år 1577.

Nedan beskrives varje gård till namn och ursprung så långt som det i dagens läge (1996) är känt.

ALVESKOGS

ALVESKOGS Namnet kan betyda ”skogen mot Alva” eller ”skogen mot Alvret”. Namnet Alveskogs är dock med stor säkerhet en svensk förvanskning av ett äldre namn ”Alsku” (gårdsnamnet stavas Alsku så sent som 1734) vilket torde ha med offer, offerplats eller hednatempel att göra (Al=hedniskt tempel, sku är svårtytt).

Gården låg, vid skattläggningen 1703, på backen där nu fastigheten Alveskogs 3:2 ligger. Vid studium av skattläggningskartan visade det sig att det troligen funnits en tidigare boplats ca 300m nordost om gården. Här heter också flera små åkerstycken ”Hemåkern” vilket förstärkar uppfattningen att här funnits en (medeltida?) boplats. Trots många söktimmar med metalldetektor, i området vid Alveskogs, har inga fynd som säkert kan dateras till vikingatid eller tidigare perioder hittats. Den förmodade boplatsen har endast givit järnfynd vilka är svåra eller omöjliga att datera. Fortsatta undersökningar med metalldetektor kan kanske ge flera indicier.

I området där Alveskogs gård låg 1703 finns det därför inget som tyder på att gården skulle vara förhistorisk. Det är dock mycket möjligt att de s.k. kämpgravar som finns i Ekeänget (ca 800 m väster om Alveskogs och ca 600 m söder om Stumlemyr) kan vara föregångare till Alveskogsgården.

Alveskogs mark sträcker sig ända fram till Hallebacke (Alveskogsbacken) i socknens centrum. Området vid Hallebacke, och framförallt marken som tillhör Alveskogs, är ur arkeologisk synpunkt mycket intressant. Relativt starka indicier tyder på att här kan ha legat en hednisk offerplats och kanske är det även gårdens läge för ca 2000 år sedan.

ANNEXEN

ANNEXEN är en obebyggd gårdsdel som tillhör kyrkan. Namnet kommer av att Eke i långa tider har varit annexförsamling till Rone och därför ej haft egen präst. Det är dock möjligt att Eke under medeltiden har haft egen präst och i så fall också prästgård. Enligt den mest kände forskaren rörande Gotlands medeltida kyrkoliv, S.-E. Pernler, har flera andra forskare gjort gällande att varje församling hade sin egen präst under tidig medeltid. Det finns ju också spår av prästgårdar i flera socknar där inga skriftliga källor nämnar någon präst. Pernler skriver vidare: ”Att Rone och Eke under medeltiden skulle ha utgjort ett pastorat, med Eke som annex, saknar helt källstöd”.

Det finns, mig veterligt, endast en källa (se nedan) som tyder på att Eke har haft egen prästgård, i så fall under den katolska tiden. Prästen i Rone har dock under mycket lång tid brukat annexjorden i Eke som en del av sin gård.

Det finns en sammanställning över Eke kyrkas jordar för år 1594. I denna sammanställning står bland annat.

Ett åkerland vid prästgården på Leig Rummit, 3 lopland.

Ett ängstycke kallas Espistöcket, 1 manslätt, ligger mot Kirkens Myr som löper upp till prästgården.

Här står det på två ställen om en prästgård. Är det endast en omskrivning av Annexet eller har det verkligen funnits en prästgård?

Det finns flera indicier som tyder på att det funnits en prästgård i Eke.

Då förre kyrkovaktmästaren/klockaren Viktor Ekström grävde en grav till Alveskogs inne på gamla kyrkogården var det mycket sten i marken. Man fick ta stubbrytare till hjälp för att ta upp sten och man fick köra dit all jord som behövdes för återfyllning. När Viktor skulle gräva en grav för Bölske, intill den för Alveskogs, ca 1927 träffade han på gamla murar vilka var av huggen sandsten. Man fick fylla igen schaktet och gräva på ny plats. Det var meningen att myndigheterna skulle komma ut och undersöka murarna men det gjordes aldrig. Det var ca 30 meter från kyrkan, mot sydväst som stenmurarna hittades. Här hade kyrkogården tidigare blivit utvidgad, troligen i slutet av 1800-talet. Mycket tyder på att det var resterna av den gamla prästgården som gravgrävaren stött på.

BY

BY Namnet kan betyda ”den centralt belägna gården”. En annan tolkning är ”gården framför andra gårdar (Ingemar Ohlsson).

Enligt äldre tradition i socknen skall By gård tidigare legat mycket nära kyrkan vilket även namnet tyder på. Änget söder om kyrkan, vilket tillhör By, har ännu under 1900-talet kallats för ”Husgården”. By gård har eventuellt legat mellan före detta skolan och sockenbastun där det finns en mindre kulle. Nedanför bastun i änget finns också en brya. Nära bastun har man funnit en bronsyxa (muntligt Erik Boberg) och i närheten finns också vikingatida gravar vilka tyder på att gården kan ha mycket gamla anor.

I ”Revisionsbok för Gotland 1653” står bl.a. följande om By gård: ”Bruckas af Lars Olofsson hwilcken uptogh gården 1652, sädan gården hadhe warit fäm åhr ödhe”.

Lars Olofsson dog vid Bölske 1686. Han hade två söner nämligen Olof och Rasmus Larsson. Rasmus Larsson var född 1656 och dog på By gård 1709. År 1653 står Olof Eliansson för Bölske gård. Det är troligt att Lars Olofsson, som upptog By gård från öde, var son till Olof Eliansson och att han därmed även blev ägare till Bölske gård. Lars Olofssons båda söner fick var sin gård. Olof Larsson fick Bölske och Rasmus Larsson fick By. Enligt 1694 års mantalslängd är By fortfarande öde men där inhyses Rasmus med hustru men år 1698 står Rasmus som bonde på By gård. Med ovanstående som grund kan man alltså anta att Rasmus Larsson flyttar till sin ”nya” gård någon gång i slutet på 1600-talet (då han var något över 40 år). Han väljer så småningom att bygga upp den förfallna gården (som låg nära kyrkan) på en helt annan plats, nämligen Mölner gårds gamla boplats (se även under kapitlet Ödegårdar, Mölner).

BÖLSKE

BÖLSKE. Namnet stavades tidigare bl. a. Bälske vilket torde ha med grusås, sandås eller liknande att göra. Det har funnits fyra kända Bälskegårdar på Gotland (Vallstena, Eke, Grötlingbo och Havdhem). För Vallstena, Eke och Havdhem stämmer namnet bra med läget på en mindre backe. För Grötlingbo-Bälske stämmer ej gårdens läge idag då det här saknas en förhöjning i terrängen. Namnet torde dock vara mycket gammalt och Grötlingbo-Bälskä kan ha haft ett annat läge (t. ex. där nu Dals ligger) vid namngivningen. Eke-Bälskä:s läge år 1703 torde vara detsamma som på vikingatiden. Under romersk järnålder kan dock gården, eller delar av den, ha legat ca 300 m längre norrut där det ännu finns s.k. kämpgravar.

GUDINGS

GUDINGS Gårdsnamnet, som säkert har förhistoriska anor, kan gå tillbaka på det gamla nordiska förnamnet Guþ[h]ir. Namnet kan alternativt ha att göra med gudaoffer eftersom de tre kända Gudingsgårdarna på Gotland (Eke, Alva, Vallstena) alla ligger i närheten av mindre myrar vilka kan ha använts som offerplatser (jämför Gudingsåkrarna i Vallstena och Skedemosse på Öland). Kring den lilla myren under ancycusvallen, ca 500 m väst, sydväst om Gudingsgårdens nuvarande läge, har tydligen aktiviteten under förhistorisk tid varit stor om man får dömma av områdets stora mängd med fornfynd och äldre lämningar. Här har också hittats en vikingatida/tidig medeltida boplats och en verkstadsplats för både bronsgjutning och järnsmide.

Gudings gård låg vid skattläggningen 1703 på samma plats som den har i nutid. Någon annan lokalisering av gården är ej känd dock kan den ”kämpgrav” som finns uppe på backsluttningen, strax intill den lilla myren, och den ovan omtalade boplatsen under backen vara föregångare till Gudings gård.

Enligt skattläggningskartan var Gudings i början av 1700-talet delat i två parter. Lilla Gudings låg öster om infartsvägen till nuvarande Gudings gård. Fosfatkartan visar här mycket höga fosfathalter vilka tyder på långvarig bosättning. Vissa indicier tyder på att boplatsen för Lilla Gudings har äldre anor än för den nuvarande gården.

HALLVIDE

HALLVIDE Gårdsnamnet kommer troligen av halle=sten och vide=träd eller skog (jämför det svenska ved och det gotländska vid). Alternativt kan gårdsnamnet gå tillbaka på ett gammalt nordiskt förnamn ”Hallviþr”. Det är dock mest troligt att gårdsnamnet betyder ”stenskogen”. Gården ligger nämligen på ett gravfält från vendeltid och vikingatid. Namnet kan då avse en skog med mycket sten eller ett skogsparti med stenrösen, gravar. I det förra fallet är namnet äldre än vendeltid och i det senare fallet är namnet från vikingatid eller senare. Eventuellt har området hetat Hallvide före det att gården etablerades på platsen.

Gården kan knappast ha fått sin nuvarande plats förrän några generationer efter kristendomens införande då man vid denna tid säkert varit medveten om att det var ett gravfält på platsen. Mycket tyder dock på att gården är av betydligt äldre datum än vikingatid och den bör därför tidigare haft ett annat läge och troligen ett annat namn.

HÄRVIDE eller HERRVIDE

HÄRVIDE Gårdsnamnet kan innehålla det gamla förnamnet Härvidhr. Namnet är i så fall förhistoriskt. En annan möjlighet är att namnet skall vara Herrvide och torde i så fall ha betydelsen ”Prästskogen”. (Herr var under medeltiden vanligen en präst, vide=skog). I detta fall torde namnet vara medeltida. Då gravar (stensättningar som bör vara från järnåldern) finns i närheten torde den första tolkningen av namnet vara troligast. Eventuellt kan de förhistoriska boplatserna ca 300m väster om Härvide gamla boplats vara föregångare till gården.

Före Laga skiftet låg Härvide ca 100 m sydost om By gård på litorinavallen. Hur länge gården legat på denna plats är ej känt.

HÄRDARVE

HÄRDARVE Gården har ett -arvenamn (Herviþar arfi). Namnet torde betyda Herviþar:s arv. I detta sammanhang bör nämnas kopplingen mellan granngårdarna Härvide-Härdarve liksom mellan Smiss-Smissarve. Denna kombination finns i ett flertal socknar och torde innebära att en ”arvinge” från modergården har flyttat och etablerat en ny gård. I så fall bör Härdarve vara yngre än Härvide. [Denna typ av -arvegård får ej sammanblandas med med de -arvegårdar som börjar med rena personnamn och där det är frågan om personligt ”arv” (t.ex. Petsarve) och de troligen ”falska” -arvenamn som också finns (t.ex. Skradarve)]. Namnet kan ha tillkommit vid slutet av 1200-talet i samband med jordbrukets expansion under denna tid. Gården som sådan bör dock ha sitt ursprung under förhistorisk tid då den ligger (tillsammans med Petsarve) centralt inom ett större område med höga fosfatvärden. Området, vilket till stor del är uppodlat, har också varit rikt på gravar. Även andra fornfynd har hittats. Om Härdarve har legat på samma plats sedan förhistorisk tid eller om gården tidigare haft ett annat läge är ej utrett (se även under Petsarve).

LILLEGÅRDS

LILLGÅRDS Namnet torde betyda ”den lilla gården”. Rent allmänt kan man anta att gården bildades under den agrara expansionsperioden vikingatid-tidig medeltid.

I beskrivningen till skattläggningen 1703 finns en uppgift om att ”Lillegårds tomt” brukades under Petsarve, som ”dhen hafwer kiöpt Anno 1577 d. 20 Junij som kiöpebrefwet uthwijsar”. I ödegårdslistan 1585 står: ”Lille gaardtz er ij M Ley Jord wnnder, Jachop petzarffue skatter for”. Det tycks alltså som att Lillegårds blivit öde 1577 eller något senare. (Under 1800-talet upptogs åter namnet Lillegårds på flera mindre jordbruk eller ”ställen”, dock på helt andra platser i socknen). Av skattläggningskartan framgår det klart att Lillegårds mark var belägen vid Petsarvekvior, nordost om Petsarve gård. Fosfathalterna är här höga inom ett större område. Vid undersökning med metalldetektor har tre områden med stor järnförekomst i marken lokaliserats på Lillegårds mark. Även fynd av silver och brons har tillvaratagits. Ett av dessa områden har troligen varit platsen för Lillegårds bostadshus och ett annat för ladugården. Det tredje området ligger på en mindre backe. Denna backe tillhörde 1703 och 1745 Härvide gård.

Som ett kuriosum kan nämnas att en del av Lillegårds är ett av tre återstående kronohemman på Gotland som aldrig blivit föremål för skatteköp.

NYGÅRDS

Namnet betyder ”den nya gården”. Enligt medeltidsforskaren A Enekvist fick gården sitt namn omkring år 1285. Ett till synes logiskt antagande är därför att gården verkligen var ”ny” vid denna tid men fosfatkartan visar en annan bild. Hela området vid Nygårds har höga fosfathalter och för ett mindre område ca 200m sydost om gården är fosfathalterna mycket höga. Detta mindre område har med relativt stor säkerhet varit en boplats. Den förmodade boplatsen ligger på en åker som heter ”Saudsåker” (brunns- eller källåker). Det finns även ett antal gravar, från järnålder, 150-400 m sydost om denna boplats.

Vi får alltså tänka oss att gården var ”ny” på den plats där den låg 1285 men att den har betydligt äldre anor. Undersökning med metalldetektor på boplatsen kanske kan ge, åtminstone en del av, svaret.

PETSARVE

PETSARVE Gårdsnamnet är ett -arvenamn och dessutom ett kristet namn (Peter eller Petrus). Namnet kan därför knappast vara äldre än från tidig medeltid. Gården är dock med stor säkerhet betydligt äldre. Gårdsläget var på skattläggningskartan 1703 strax söder om den gamla ”Petsarvegården”. Petsarve ligger centralt inom ett större markområde med höga fosfatvärden. De mycket höga fosfatvärdena nordväst om gårdsplatsen torde dock indikera en boplats från sten- eller bronsålder (inga säkra bronsåldersfynd är kända från området).

Inom området har ca 10 äldre boplatser lokaliserats (nordväst till nordost om gården) med hjälp av metalldetektor och fosfatkartering. Fynden från dessa boplatser spänner över tiden romersk järnålder-medeltid. Minst 5 av dessa boplatser har dock säkra vikingatida fynd. Socknens största gärde, enligt skattläggningskartan 1703, ligger också i anslutning till Petsarve-Härdarve.

I området har det funnits minst 1 ”kämpgrav” (bortodlad ca 1953). Det finns dock starka indicier (rester av äldre så kallade stainvaster) på att det funnits ytterligare minst 2 ”kämpgravar” inom området. Någon eller några av de ca 10 kända boplatserna inom området torde ha varit förhistoriska lägen för gården.

SMISS

SMISS Gårdens namn betyder smedens plats eller boställe. Under vikingatid var en smed en hantverkare med specialkunskaper. Han kunde även arbeta i andra material än metall, t.ex. trä.

Gårdsnamnet är med stor säkerhet forntida. På detta tyder bl a. det mycket berömnda ”smedsfyndet” från Smiss. Ca 100 m sydväst om den nuvarande modergården ligger en ”kämpgrav” vilken indikerar att gården har sina rötter ned i tiden kring Kristi födelse eller tidigare. Gårdsplatsen är ej fosfatkarterad men nordväst om densamma är fosfathalten i jorden mycket hög. I övriga väderstreck, utom mot norr, är fosfathalten också hög. Gården bör alltså legat inom samma område under mycket lång tid.

GÅRDARNAS DELNING

Efter år 1645, då Gotland blev svenskt, började en uppdelning av de 10 gårdarna i Eke på flera ägare och brukare. Den första delningen sker allaredan år 1649 då Petsarve gård delas mellan två bröder. Under senaste hälften av 1600-talet och under de tre första fjärdedelarna av 1700-talet fortgår delningen av de gamla gårdarna. Resultatet blev att Alveskogs, Bölske, Hallvide och Petsarve hade fyra så kallade parter vardera, och att Herrvide, Härdarve och Smiss hade två parter samt att By, Gudings och Nygårds fortfarande var odelade i slutet på 1700-talet.

Under 1800-talet sker ett flertal avsöndringar från gårdsparterna då många mindre boplatser (s.k. ställen). tillkommer. Det är främst Bölske och Petsarve som får släppa till mark för dessa boplatser.

Mellan 1872 och 1876 genomförs Laga skiftet för största delen av Eke socken. Vid detta skifte bestämdes att ett flertal gårdsparter skulle flytta ut till nya boplatser. Tillsammans med omfördelningen av marken innebar dessa utflyttningar den största förändringen i socknens kulturlandskap som skett även om det troligen också var stora förändringar vid den så kallade kämpgravsbebyggelsens upphörande någon gång kring 600 e.Kr.

Skiftet innebar att byggnadsverksamheten var stor i socknen under 1800-talets båda sista decennier då både bostadshus och ladugårdar uppfördes på nya platser.

Under 1900-talets första del byggdes relativt många nya ladugårdar i bygden beroende på att de äldre ”smala” ladugårdarna ansågs föråldrade. Endast ett fåtal nya bostadshus uppfördes under denna period. Från mitten av 1970-talet har ett antal nya enfamiljshus uppförts, i de flesta fall på avstyckade tomter.

EKE KYRKA

BYGGNADSHISTORIA

Koret och långhuset uppfördes troligen under 1200-talets förra hälft i romansk stil medan tornet tillbyggdes vid århundradets slut. Kyrkobyggnaden är till största delen uppförd av sandsten. Det är endast fönster -och portal- omfattningar med flera detaljer som är av kalksten.

De tre stora fönstren i kyrkans sydfasad har troligen upptagits vid restaureringen 1835 då de ersatte mindre och ursprungliga fönster. De tre korfönstren i öster torde vara från byggnadstiden liksom de fyra portalerna, två i söder och vardera en i väster och norr.

Sädesmagasinet intill tornets norrsida byggdes 1819-20 och sakristian uppfördes 1833.

Kyrkan har reparerats och restaurerats många gånger. De senaste stora reperationerna och ombyggnaderna har utförts 1834-36, 1916 och 1969-71. Det kan nämnas att tornspiran helt förnyades 1767.

Vid restaureringen 1916 bröts det gamla trägolvet upp. Det visade sig bestå av grova väggplankor vilka tidigare tillhört en stavkyrka. Plankorna har dendrokronologiskt daterats till 1070-talet. Materialet var så omfattande att det gick att utföra en rekonstruktion på papperet av stavkyrkan. Några av plankorna har en snidad ornering. En planka, från en innervägg, har en relativt välbevarad målning i bysantinsk stil. Det är en del av en större målning vilken troligen föreställer Kristi himmelsfärd. Plankorna förvaras på Statens Historiska Museum, Stockholm.

INVENTARIER

Högaltaret är av huggen grå sandsten med skiva av kalksten. På högaltaret står ett medeltida krucifix med en målad Kristusfigur av trä. Figurens höjd är 36cm. Den är troligen från 1300-talet, korset är nytillverkat.

Det halvcirkelformade altarskranket av trä är tillverkat 1834.

Predikstolen och ljudtaket tillkom troligen på 1730-talet och målades 1754 av J.H. Dreutz.

Bänkinredningen är från första halvan av 1700-talet. Nummertavlan har troligen uppsatts 1789.

I korets norra mur finns en nisch med medeltida träomfattning.

Mariaskulptur. Stående Maria med barnet av snidad, målad och förgylld ek i helgonskåp av furu. Skulpturen torde ha tillverkats omkring år 1500 och har kvar sin orginalfärg,

Dopfunten av grå sandsten har tillverkats under 1100-talets senare del av mästaren Sigrafs verkstad. Cuppan är utsirad med en figurfris huggen direkt i stenen. Figurrelieferna bildar sex olika scener nämligen: Bebådelsen, Maria och Elisabet, Jesu födelse, Konungarnas tillbedjan, Konungarna får en uppenbarelse i drömmen och Konungarna till häst.

De tre ljuskronorna i gulmetall är från 1800-talets slut och 1900-talets början. Fattigstocken i svarvad furu är troligen uppsatt 1746.

MÅLNINGAR

Kalkmålningarna på långhusets östra vägg, kring triumfbågen samt i korvalvet kan, genom en runinskrift, dateras till 1261.

Den långa målningsfrisen på långhusets och på korets väggar har utförts av den så kallade Passionsmästaren vilken var verksam under 1400-talet. Frisen har omfattat 26 scener dock är nu 3 utplånade på grund av att fönstren har förstorats.

De 5 scenerna på långhusets södra vägg skildrar Kristi barndomshistoria.
1. Marie bebådelse.
2. Nu utplånad, troligen Kristi födelse.
3. Konungarnas tillbedjan.
4. Frambärandet i templet.
5. Skördeundret.
6. Flykten till Egypten.

Långhusets västra och norra murar:
7. Nattvardens instiftande.
8. I Getsemane.
9. Judaskyssen.
10. Kristus inför översteprästen Kaifas.
11. Avklädandet.
12. Gisslandet.
13. Törnekröningen.
14 och 15 är helt utplånade troligen korsbärandet och korsfästelsen.
16. Gravläggningen.

Korets västra och norra murar:
17. Kristi uppståndelse.
18. Kristus i dödsriket.
19. Kristi himmelsfärd.
20. Pingstundret.
21. Nådastolen.
22. Kristus som världsdomare.
23. Abrahams offer.
24. Rex gloriae.
25. Kaiens och Abels offer.
26. Brodermordet.

Runinskrifter finns bland annat på korets västra mur, norr om triumfbågen, i ringkammaren samt i de båda södra portalarna.