Fornborgen i Eke socken ligger i den glesa strandskogen på nivån ca 5 m över havet och ca 700 m från stranden. Fornborgen kallas traditionellt ”Gudings slott”.

Fornborgen var byggd på en svag åsrygg, som höjer sig ca. 1 m över omgivande terräng. Åsryggen har bildat en udde ut i den forntida djupt inskurna havsviken. Åsryggen fortsätter mot nordväst och udden hade här förbindelse med land. Det som idag finns kvar av fornborgen är en stenvall, vilken omsluter ett område på udden. Vallanläggningens mått är i nordväst – sydost ca 150 m och i sydväst – nordost ca 90 m. Formen är oregelbunden, fyrkantig. Stenvallen är 3 – 7 m bred och 0,3 – 0,7 m hög. Vallen är störst i nordväst, upp mot landet, och mycket liten i sydost, mot havet. En ca 2 m bred öppning finns i nordväst, där vallen är störst och åsryggen högst. Inom och i anslutning till vallen kunde man, innan man gjort en omsorgsfull buskröjning, se ca 15 stensättningar liknande gravrösen. Vid utgrävning 1989 av Johan Hegardt undersöktes fyra gravar i vallen. Alla fyra kunde dateras till vikingatid. 

När stenvallen lades upp har inte kunnat fastställas, men den måste ha kommit till innan man på vikingatiden begravde i anslutning till den. Stenvallen följer åsryggens upphöjning över omgivningen noga, utom i nordost, där marknivån höjer sig och det kan ha funnits en väg in mot bygden. I sydost fortsätter också udden ett stycke utanför den avgränsande vallen. Här fanns troligen en öppning i vallen ut mot uddens spets och mot nuvarande strandlinje.

 Från bronsåldern under en period har området legat på en halvö med vatten på tre sidor. Den vallanläggning som vi nu ser har i norr en mycket kraftig stenvall och gravrösen finns i och bredvid den. Längs sidorna i väster och öster finns också en del gravar, men i söder, ut mot den nuvarande stranden tycks det inte finnas gravar. Här är också stenvallen låg och har färre synliga stenar ovan mark. En tidigare teori var att i sydost, där vallen är mycket liten, inte behövdes så hög mur då vattnet där gav skydd. Det stämmer alltså inte eftersom det fanns ett område med fast mark i sydost ut mot uddens spets. Den kraftigare vallen i norr ansågs vara resterna av en högre mur in mot land där inget skyddande vatten fanns. Vid utgrävningarna sommaren 2018 framkom emellertid att i vallen ut mot vattnet i sydost fanns lämningar av en ca. 2,5 m bred skalmur. En skalmur är uppbyggd av stora stenar på insidan och på utsidan och har en fyllning av mindre stenar och grus emellan. Anläggningen har troligen någon tid haft en kraftig stenmur både ut mot havet och in mot land, sannolikt runtom. Att stenvallen är mycket större in mot land kan åtminstone delvis bero på att, när man inte längre behövde någon mur, har tagit stenar från södra delen och använt till de många gravarna, som lagts i norra vallen in mot land. Att den norra vallen är så kraftig beror dock inte enbart på att man tagit stenar från södra muren när man skulle anlägga gravar. Det visades vid utgrävningarna sommaren 2022, när man tog upp ett schakt genom västra delen av den norra vallen. Här fanns lämningarna av en ca fyra meter bred mur, och på just det avsnittet fanns inga gravar, vilket det däremot fanns i östra delen av norra muren. 

Vallanläggningen, som nu ligger ca 5 m över havets nivå bör ha legat på en halvö ut i vattnet för ca. 2500 år sedan. Med landhöjningen har havsviken grundats upp och det har blivit svårt att komma in till fornborgen med båt. Hamnanläggningen har då troligen flyttats längre ut och ligger nu vid fiskeläget Djaupkrok. Fiskelägets namn kan komma av att hamnen tidigare låg inne vid Gudings slott i en djupt inskuren vik. ”Krok” betyder på gutamål vik. 

Under stenvallen fanns alltså lämningarna efter en skalmur, i söder, öster och väster med en bredd på ca 2,5 meter och i norr var det 4 meter brett. På en del ställen fanns inga rester av skalmuren kvar. Det var på ställen där man sannolikt rört om bland stenarna i samband med gravplundring. I norr är stenvallen betydligt större än i resten av fornborgen, i den nordöstra delen kunde man se att det berodde det på att gravar var placerade i och vid muren. På en bit av den nord-västra muren fanns inga gravar, utan muren föreföll vara bredare byggd. Med en bredd på fyra meter fanns det på utsidan en dubbel rad av stora stenar och på insidan en enkel rad av stora stenar. Mellan raderna av stora stenar fanns mindre stenar som fyllning. På ca. 25 cm höjd över marken fanns en tydligt gräns mellan olika skikt i stenfyllningen. I det undre skiktet fanns det jord mellan stenarna och rester av vegetation, som om det hade varit markyta tidigare.  På botten under yttre stenraden och en bit utanför fanns lera på marken, vilket inte förekommer naturligt i det här området. Utsidan av muren kan alltså ha varit murad och stabiliserad med lera och kan ha gett en försvarsmur med murliv. Den dubbla raden av stora stenar på utsidan kan ha gett plats för stolpar till ett bröstvärn. Stenpackningen med jord mellan stenarna 25 cm över markytan kan ha utgjort en väktargång.

Vid utgrävningen vidgade man schaktet genom den breda vallen i norr utanför fornborgen. Utanför den dubbla stenraden fanns en närmare 2 m bred ränna innanför en låg åsbildning. Rännans botten var ungefär i nivå med intilliggande murens botten. I rännan fanns ett lager av lera. Norr om åsen fanns bara jord. Leran kan ha kommit från lera som använts till murning och stabiliserat muren och som med åren blivit nerspolad av vädret.  Att det inte är en naturligt förekommande lera kan man förstå av ”Beskrivning till Kartbladet Hemse” i Sveriges Geologiska Undersökning. Där skriver Henrik Munthe, att det “bildades strandgrus och grovsand och i mera instängda vikar (nuvarande myrar) även mer eller mindre sandig gyttja. Däremot har verklig lera i Littorinahavet knappast kommit till avsättning inom kartområdet.” Leran i rännan tyder på att det varit murning med lera av yttre delen av muren och därmed kunnat ge ett stabilt murliv utåt. Någon imponerande hög försvarsmur kan det knappast ha varit med en dubbel stenrad som mur utanför väktargången. Det övre skiktet med stenfyllning mellan raderna av stora stenar bör ju ha kommit till senare och kan då ha gett en 4 m bred skalmur. Vi vet inte heller om alla stenar från muren finns kvar, man kan ha tagit stenar till gravar i närheten.

På vikingatiden användes Gudings slott säkerligen inte som försvarsanläggning. Då tog man troligen stenar från muren i söder och använde till gravarna. Då vikingatidens människor använde borgen som begravningsplats kan den sedan länge varit obehövlig för försvar och skydd. Man kan då ha sett den som ett mäktigt minnesmärke över förfäderna och en helig plats där man gärna begravde sina döda.

Ytterligare en utgrävning gjordes 1991 av Johan Hegardt.

Muren

Stenvallen som omsluter en del av den forntida udden har visat lämningar efter en ca 2,5 m bred skalmur. Redan vid första årets utgrävningar i södra delen, där stenvallen syntes bara med enstaka stenar i gräset, fann man lämningar av skalmuren. Det var två rader av grova stenar i ytterst och mindre stenar och jord och grus emellan. Man grävde sedan ett snitt genom stenvallen i öster och ett i väster och fann rester av skalmuren. I samtliga fall visade det sig att muren varit uppbyggd med en rad kraftiga gråstensblock, upp till 0,6 m stora, på insidan och på utsidan och med fyllning av mindre stenar emellan. På botten kring yttre stenraden och en bit ner på sluttningen av fint grus sågs ett lager av lera. Leran kan ha kommit från den under åren nerspolade lermurningen av murens utsida. Med hjälp av leran kunde man stabilisera muren och få ett murliv på utsidan. 

På ett område i nordväst, in mot land, där udden inte var omgiven av vatten, såg man att stenvallen var mycket kraftigare. Detta berodde till en del på att man tillfört mer sten vid begravningar på och bredvid muren. Vid utgrävning där man tog upp ett schakt genom nordvästra muren visade den sig vara ca. 4 m bred och avgränsades på insidan av en tydlig rad av större stenar och på utsidan av två tydliga rader av större stenar. Mellan raderna av stora stenar fanns mindre stenar som fyllning. På ca. 25 cm höjd över marken på insidan fanns ett tydligt gränsskikt. Under gränsskiktet fanns jord mellan stenarna och rester av vegetation, som om det hade varit markyta tidigare.

Utanför, och längs med, den breda nordvästra muren fanns en närmare 2 m bred ränna innanför en låg åsbildning. Rännans botten var ungefär i nivå med den intilliggande murens botten. I rännan fanns ett lager av lera. Det är anmärkningsvärt att rännan innehåller lera, eftersom verklig lera i det dåtida Littorinahavet knappast har kommit till avsättning inom det här området, enligt Henrik Munthe (Beskrivning till kartbladet Hemse, Sveriges geologiska undersökning, 1927). Leran i rännan tyder på att det varit en omfattande murning med lera av yttre delen av muren och därmed kunnat ge ett stabilt murliv utåt.

Galleri